Jag är en luffare.

Kan inte beskriva det på bättre sätt. Det oket axlar jag varje morgon, och varje dag blir det tyngre och tyngre. Den ständiga viljan att driva vidare, byta miljö. Sliter, drar i mig, framåt och tillbaka igen. Har ingen aning om var min rotlöshet kommer ifrån. Nu handlar det inte om att vilja lämna familj eller så. Snarare en sinnesstämning som infann sig tidigt i tonåren. Vad som orsakat den har jag ingen aning om. Men den driver mig ibland till vansinne. Kan vakna upp en lördagsmorgon och vilja köra 200 mil fram och tillbaka, på två dygn. Bara för att se en plats, en bergskedja, en flod, en öken, en skog. Något att vila ögonen på i ett par timmar, och sen köra hem igen. Som tur är håller min kärlek till familj kvar, rotar mig precis över backen. Som en gasballong fastknuten i ett rep, men fortfarande svävandes, fortfarande strävandes uppåt. Strävan är ofrivillig, inget jag väljer, men den försvinner aldrig.

Tror att som gammal man, kommer jag sälja alla mina behörigheter och köpa en husbil, köra iväg, försvinna in i mig själv och aldrig mer vända blicken bakåt igen.

Taklagsfest

Bygger ett skjul på baksidan. Han bli klar med taket idag, väldigt skönt för nu blåser det så in i helvete. Men skiten står kvar i alla fall, för tillfället. Det ska blåsa hela dagen imorgon också. Rutorna knakar, och vinden piskar husknutarna.

Antar att just som jag skriver detta, stiger mina föräldrar upp ur sängen. Gör iordning sitt kaffe, röker sina morgoncigaretter. Sen börjas det med det sista av julbestyren innan alla börjar ramla in genom farstun med öl, vitvinsglögg och diverse rusdrycker. Tror inte det blir så många år till i deras hus. Men jag hoppas att de orkar länge nog, så att jag får en chans att visa min familj hur vi firar hemma. Har inte klagat i år, för att bespara frugan min ångest. Men jag antar att hon vet att jag plågas en aning. Kommer spendera julaftonen med arbete på skjulet. Det kommer hålla tankarna borta.

Hoppas jag känner annorlunda när jag fått min lilla Emelie Jean. Hon sparka mig i ansiktet idag. Hon verkar reagera när jag pratar med henne, för jag vet att hon kan höra mig nu, i femte månaden. Pratar ganska mycket med henne, mest skäller jag på henne för att hon bara rör på sig när jag sitter på andra sidan rummet, och sen slutar när jag kommer rusandes för att få känna. Men efter lite lirkande och skällande får jag en tröstspark eller slag i nunan eller på handen. Darla säger att hon rör på sig hela tiden. Vet inte om det säger nåt om hur hon kommer betee sig i framtiden. Men jag hoppas pa en livlig flicka som kräver all min uppmärksamhet, både som barn och vuxen. Att hon är lika äventyrlig som jag är. Att jag får resa med henne, visa henne underbara platser. Både här i Usa och hemma i Sverige.

God Jul på er!

Acursed - Tunneln vid ljusets slut

En skiva som spunnit många varv på min spelare sista året. Svårt att hitta en skiva så ångestmättad. Blir lite overkill ibland med alla Lars Noren repliker mellan låtarna dock, men det kan man leva med. Gitarrmattorna ligger som ett blött lakan över mitt ansikte. Framkallar känslor av panik och man tappar hopp om framtiden. Precis den känslan man ska få av en hardcoreskiva. Nåt som saknats de senaste tio åren. Alla dessa djävla Distortionband som bara föll in i leden och lät likadant. Så tack Acursed för att ni gett mig hoppet tillbaka.

Om nu Jonsson bara kunde komma tillbaka också......Tredje levern gillt kanske.

Nej jag är inte deprimerad!

En text komponerad pa fyllan förmodligen.

När livslågan tillslut slocknat.

Då kroppen din har gjort sitt.

Och dödens käftar i dig biter.

Är du då nöjd med dina val?

Känner du dig fri?

När själen driver vidare.

Då du tar dina sista andetag.

Och dödens klor griper tag i dig.

Känner du ångest och panik?

Över ett bortkastat liv?

/ Emil Ravander

Nostalgia

Får man sakna Norrköping? Det ligger en dimma av ångest och destruktivitet över vår stolta stad. Alla vill bort men de flesta vågar inte. Alla klagar men ingen åker. De som åkt sörjer. Inklusive mig själv antar jag. Vill inget annat än att komma hem, efter fyra år antar jag att det bara är naturligt. Men det är annorlunda, saknaden fanns redan stunden jag satte foten på tåget till Arlanda i Juni 2006. Älskar när man varit borta från Norrköping ett tag, och man sitter på tåget eller i bilen, När man åker på rälsen eller på E4 genom Kolmården, och får se stan nedanför på slätten. En känsla av att vara hemma infinner sig direkt, som om man vart bakom fiendens linjer på ett hemligt uppdrag, och kommer hem med viktig information om dess rörelser. Stavsjö eller Nyköping känns hundra mil bort....

Norrköping är en stolt stad, det osar av lokalpatriotism. Och stackars den utböling som klankar ner på den ute på krogarna. Har sett många nävar flyga i försvar för vårt Peking. Att pissa på LHC klistermärken i urinoarer känns liksom naturligt, man föds in i det. Har aldrig sett motsvarigheten till kärlek utåt för sin stad som jag sett hemma. Linköping, vad är det? Göteborgarna tror att dom är tuffa, vi är tuffa. Vi är den enda riktiga arbetarstaden i Sverige som finns kvar. Därav ångesten över att bo där, men också stoltheten. Stockholm där kan man kanske handla eller se en spelning. Men vem klarar av att bo där. En världsmetropol i deras tycke, här i Usa endast en medelstor stad, vacker men ack så ytlig. Stockholmare kan liknas vid amerikaner, de vet ingenting om vad som finns utanför sin omgivning. Tragiskt.

Vet inte riktigt vart jag vill komma, eller jo, jag vill komma hem.

Med fru och barn, men tills det kan realiseras blir jag kvar här, i mina boots, tajta jeans och flannelskjorta. Kanske för all evig tid.

Något...

She has embraced me.

Humbled I accept her.

Letting myself go.

Floating into the rapture.

Engulfed by her knowledge.

Reaching ecstasy.

Exposed are my flaws.

A feeble mind mended.

Transformed are my ways.

An irrational mind erased.

Gone are all needs.

Freed from these shackles.

I am finally released.

Into the bliss….

Emil Ravander