Nostalgia

Får man sakna Norrköping? Det ligger en dimma av ångest och destruktivitet över vår stolta stad. Alla vill bort men de flesta vågar inte. Alla klagar men ingen åker. De som åkt sörjer. Inklusive mig själv antar jag. Vill inget annat än att komma hem, efter fyra år antar jag att det bara är naturligt. Men det är annorlunda, saknaden fanns redan stunden jag satte foten på tåget till Arlanda i Juni 2006. Älskar när man varit borta från Norrköping ett tag, och man sitter på tåget eller i bilen, När man åker på rälsen eller på E4 genom Kolmården, och får se stan nedanför på slätten. En känsla av att vara hemma infinner sig direkt, som om man vart bakom fiendens linjer på ett hemligt uppdrag, och kommer hem med viktig information om dess rörelser. Stavsjö eller Nyköping känns hundra mil bort....

Norrköping är en stolt stad, det osar av lokalpatriotism. Och stackars den utböling som klankar ner på den ute på krogarna. Har sett många nävar flyga i försvar för vårt Peking. Att pissa på LHC klistermärken i urinoarer känns liksom naturligt, man föds in i det. Har aldrig sett motsvarigheten till kärlek utåt för sin stad som jag sett hemma. Linköping, vad är det? Göteborgarna tror att dom är tuffa, vi är tuffa. Vi är den enda riktiga arbetarstaden i Sverige som finns kvar. Därav ångesten över att bo där, men också stoltheten. Stockholm där kan man kanske handla eller se en spelning. Men vem klarar av att bo där. En världsmetropol i deras tycke, här i Usa endast en medelstor stad, vacker men ack så ytlig. Stockholmare kan liknas vid amerikaner, de vet ingenting om vad som finns utanför sin omgivning. Tragiskt.

Vet inte riktigt vart jag vill komma, eller jo, jag vill komma hem.

Med fru och barn, men tills det kan realiseras blir jag kvar här, i mina boots, tajta jeans och flannelskjorta. Kanske för all evig tid.