Kontraekonomi

För folk som är fattiga, är kontraekonomi inte något speciellt konstigt, även om de flesta inte är medvetna om vad de faktiskt gör. För folk som är intresserade av frihet och ett liv utan ekonomisk insyn är det ett utmärkt verktyg. Ett bra instrument för att söndra statens maktinstrument inifrån. Alltså beröva dem från skatteintäkter. Som från matvaror, sprit, tobak etc. Detta behöver inte betyda en "svart marknad", även om det så klart måste nyttjas om man gör ett medvetet val att ställa sig utanför, såpass mycket det är möjligt innan man halas in med kedja och kula. Om man nu inte vill sålla sig till de martyrerna. Det kan till exempel betyda att du odlar maten du äter, byter till dig produkter du inte kan producera själv. Så som kött, ägg osv. Om inte grannarna har något emot en galande tupp och kluckande höns dvs. Gillar du tobak, går det ju faktiskt att odla själv. Var vanligt förr med tobaksodlingar mitt inne i städerna, även i Sverige. Sprit, öl och vin är ju heller inga problem att brygga själv, av dessa är ju bara sprit olagligt att brygga dessutom, men det har ju inte stoppad svensken förr. Att de åker 100 mil till Tyskland för att köpa sprit, visar ju att inte gillar skatter uppenbarligen, att säga annat vore hyckleri.

Att komma undan all skatt, är ju tyvärr helt omöjligt. Om man inte är självanställd, och tar jobb under bordet. Men man kan minimera detta genom att ta hand om sig själv så mycket som det är möjligt, tidskrävande arbete som i längden betalar sig. Organisera ett nätverk eller kooperativ med människor som delar din inställning, och är villiga att byta varor, tjänster mot gentjänster etc. Detta är vanligt i ekonomier som fallerat, så som i Argentina, Spanien och numera Grekland. Där människor frivilligt organiserat sig för att lösa sin situation. Frivilligheten att engagera sig är i sig en del av arbetet. Tvång stryper människan. Att arbeta hårt och slita ut kroppen för att man vill ge sin familj ett gott liv är det inget fel på, det är inte tvång, det är ett val man gör när man bildar familj. Men tvånget att medverka och styras i viss riktning är slaveri.

Att kämpa för sig själv och andra genom fackligt arbete, direktaktion, grannsamverkan, kooperativ eller företag som är organiserade av fria människor. Ger i längden bättre resultat, eftersom människorna strävar och arbetar för ett bättre liv på eget initiativ, inte för att det är norm, lag eller skyldighet. Alla dessa åker på hårt motstånd, småföretag krossas under korporativismens tunga hjul. Lokala småjordbruk gallras ut och de stora jordbruken får stöd eftersom produktivitet är allt, även om det som produceras är av lägre kvalité. Fackföreningar blir hårt ansatta, och anklagas för utpressning enbart för att män och kvinnor och män vill ha bättre villkor. Nu tycker jag ju att de etablerade fackföreningarna, speciellt i Sverige, inte är slagkraftiga nog. Fallande medlemsantal beror nog mer på de än att de inte behövs längre. Det finns undantag som SAC, som genomför direktaktioner och vilda strejker, vad fan nu en vild strejk är. Direktaktion som den på Berns är att föredra, vill de kalla det för utpressning får de väl göra det då.

Organisera er själva, och lev i frihet, om än hård och arbetsam!

Valet

För de flesta svenskar verkar det självklart att jag, i egenskap av svenskfödd, skulle stödja denna Messiasfigur som kom till MAKTEN för exakt fyra år sen idag. Och det faktum att jag inte gör detta, gör mig till en Romney supporter, fel! Jag kan för det första inte rösta, jag kan visserligen bli medborgare, men har ej haft tid. Skulle inte röstat oavsett. Eftersom min röst inte betyder något i slutändan, varken här eller i Sverige. Och det handlar inte om att "dom där jävlarna gör ju ändå inget". Problemet för mig är rent principiellt, jag accepterar inte att MAKT tas ifrån mig. Det är jag, och DU, som ska bestämma vår egen framtid. Inte någon som representerar oss. Med dagens teknologi skulle det vara fullt möjligt att bestämma allt från budget till straffbestämmelser via direktdemokrati. Att det finns representanter beror i grunden på avstånd, speciellt då här i Usa, men förmodligen i Sverige med. Nu är det ju dock så att avstånd inte betyder något längre, alltså har detta skick av styre spelat ut sin roll. Så varför finns det då kvar? Min åsikt är ren och skär lathet, inte från de valda som tiger, utan från oss som också tiger. Att det skulle vara någon maktiver från de som leder oss, tror jag inte, inte i någon stor  utsträckning. Finns säkert en massa eldsjälar som brinner för sin ideologi och kämpar för den. Det är indoktrineringen i att detta sättet är det enda vi har att välja på, om vi inte vill ha diktatur så klart, och det vill ju ingen. Så vad väljer man då?

Lite om valet ikväll,
För amerikaner handlar valet om ekonomin, och enbart detta. Tillskillnad från vad som hörs i svensk media, skiter den vanlige amerikanen fullständigt i om deras president fungerar utomlands. Då landet i sig själv står vid en ättestupa och bara väntar på den sista knuffen, dödsstöten. Även om detta kanske inte stämmer i sig, är det vad folk tror. Och det är inte helt obefogat. Landat har trampat på samma plats i fyra år nu utan någon förändring till det bättre. Så att de ser till en industrimagnat och spekulant med erfarenhet inom ekonomi och industri att leda dem kanske inte är så jävla konstigt. Eller? Vad man än tycker om Romney och hans partner vad gäller sociala frågor, så är det inte det folk ser. Precis som med Obama för fyra år sen, ser man nu till en ny frälsare. Hur falsk han än må vara. Det är den mest basala instinkten som kickar in helt enkelt, hoppet. Något nytt att ty sig till, som ska rädda allt och alla. Värre personer har ju faktiskt blivit valda av just dessa behov av starka ledare i en krissituation, Hitler var en.

Nystart.

Raljerande på Facebook till trots, det finns bättre utrymmen för sådant, som här.

Kommer försöka skriva mer, och förmodligen ganska provocerande. Jag har nog ändrats ganska mycket som människa sedan jag senast skrev här. Och anledningen till detta? Jo inlägget och bilden under denna post säger allt, min dotter. Har nog som de flesta svenskar, vare sig de röstar rött eller blått, varit ganska så vänsterinriktad. Är man uppväxt under en tid, halvvägs bakom järnridån, färgas man nog ganska hårt av det, hur man än röstar. Speciellt i frågor angående statens insyn i livet, välfärdssamhället och den starkt rotade känslan av att "vi är bäst". Om ni tror att Amerikaner slår sig själva på bröstet, skulle ni höra er själva när ni är utomlands. Att jag en gång låtit så är jag väl medveten om, och skäms faktiskt över det ganska mycket idag. Även om jag gärna pratar om Sveriges fina natur ganska ofta. Och det är väl det jag mest av allt ändå saknar i slutändan, naturen, familjen och vännerna. Och om jag någonsin flyttar hem igen så är det därför. Vissa av mina vänner ser Sverige och världen med öppna ögon, andra är djupt rotade i rådande syste, och har svårt för min inställning. Bara så ni vet, jag älskar er alla...

Hur har min livssyn ändrats, sen jag flyttade hit, blev med familj och fick en son och dotter. Jo känslan av att livet betyder något. Men bara om vi som familj får styra våra liv i den riktning som passar oss bäst. Så länge det inte skadar någon annan. Mitt liv är enbart mitt, ingen äger mig, ingen säger till mig hur jag leder mitt liv. Jag känner mig fri, i sinnet i alla fall, resten av min omgivning är en annan femma. Människan spenderar allt för mycket kraft på oro, inför framtiden, livet och levernet. Det upptar så mycket av människans tid att den glömmer att ta hand om sig själv, att lära sig de mest basala saker. Som odling av grönsaker, laga mat, fysisk aktivitet. Steg som är viktiga om man vill göra sig självständig. Själv gör jag väl allt detta lite half ass, men grunden finns där. Jag oroar mig inte mycket längre.
Har i flera år nu haft en känsla av att vi alla är lurade, inte att det är någon sorts konspiration, för det är ju vi själva som bygger systemet vi lever i, det är också vi som kan riva det. Eller i alla fall leva parallellt med det. Men vi lurat oss själva att vi behöver några starka ledare, vare sig det är politiskt eller affärsmässigt för att leda oss i en framgångsrik riktning. Vi har lurat oss själva och förlatats att tro att vi inte duger. Att endast ett fåtal klarar denna tyngd och börda. Vi har helt enkelt gett bort makten, till storbolag och stat. När gick du till slaktaren senast för att köpa din lövbiff? Eller till bonden för dina grödor? Istället går vi till stormarknader och inhandlar alla våra produkter, produkter med tvivelaktig information och härkomst och potentiella tillsatsmedel, som anses nödvändiga. Och visst är dom det, när köttet du köper kommer halvvägs jorden runt från Brasilien eller Argentina. Eller "närmre" som Danmark. Vissa saker kan man ju faktiskt inte odla i Sverige, som bananer. Men behöver man verkligen bananer? Finns förmodligen alternativ om man behöver kolhydrater som odlas i Sverige. Sådant kan man ju diskutera i spaltmeter efter spaltmeter. Men det är sådant här vi gett bort till stora företag. Småföretagare och småhandlare har ingen plats i samhället längre. De borde ha det...

I slutändan tycker jag att frågor som höger och vänster är utspelade. Och att riktig demokrati inte infattar val av en person att föra din och andras talan. Din talan ska föras av dig själv genom direkt medverkan i de val som förs. Med dagens teknologi är direktdemokrati absolut genomförbart. Där en en röst verkligen betyder en röst. Då kan jag finna mig i ett beslut som möjligtvis knappt halva befolkningen inte håller med om. För då är det i alla fall en riktig majoritet av befolkningen som tagit beslut i en aktuell fråga. En sak jag inte vill se är att människans självständighet borttas. Det borde vara en av grundvalarna i ett samhälle, orubbligt. Visst ett land ska kunna föra ett välfärdssystem, men en invånare ska också få välja att stå utanför detta om den vill. Om personen i fråga ser ett bättre alternativ, ska den inte behöva betala för det första. För många låter detta som en högerfråga, för mig är det frihet att söka sin egen väg. Och betyder inte att jag skulle ställa mig utanför välfärdssystemet, så länge det fungerar för mig. Men om det inte gör det vill jag ha en annan väg att gå. Och om jag väljer att hoppa av, spelar det inte så stor roll. Visst, jag betalar inte längre, men jag kostar heller inte systemet något. Plus minus noll.

Nu har jag täckt mycket, det är sådant här jag kommer skriva om. Om än i mer koncentrerad form, inte i detta ADHD format.

Min dóttir i all sin prakt!

Emily Jean Ravander, i all sin prakt. Sa här stolt kommer jag aldrig mer vara.

Jag är en luffare.

Kan inte beskriva det på bättre sätt. Det oket axlar jag varje morgon, och varje dag blir det tyngre och tyngre. Den ständiga viljan att driva vidare, byta miljö. Sliter, drar i mig, framåt och tillbaka igen. Har ingen aning om var min rotlöshet kommer ifrån. Nu handlar det inte om att vilja lämna familj eller så. Snarare en sinnesstämning som infann sig tidigt i tonåren. Vad som orsakat den har jag ingen aning om. Men den driver mig ibland till vansinne. Kan vakna upp en lördagsmorgon och vilja köra 200 mil fram och tillbaka, på två dygn. Bara för att se en plats, en bergskedja, en flod, en öken, en skog. Något att vila ögonen på i ett par timmar, och sen köra hem igen. Som tur är håller min kärlek till familj kvar, rotar mig precis över backen. Som en gasballong fastknuten i ett rep, men fortfarande svävandes, fortfarande strävandes uppåt. Strävan är ofrivillig, inget jag väljer, men den försvinner aldrig.

Tror att som gammal man, kommer jag sälja alla mina behörigheter och köpa en husbil, köra iväg, försvinna in i mig själv och aldrig mer vända blicken bakåt igen.

Taklagsfest

Bygger ett skjul på baksidan. Han bli klar med taket idag, väldigt skönt för nu blåser det så in i helvete. Men skiten står kvar i alla fall, för tillfället. Det ska blåsa hela dagen imorgon också. Rutorna knakar, och vinden piskar husknutarna.

Antar att just som jag skriver detta, stiger mina föräldrar upp ur sängen. Gör iordning sitt kaffe, röker sina morgoncigaretter. Sen börjas det med det sista av julbestyren innan alla börjar ramla in genom farstun med öl, vitvinsglögg och diverse rusdrycker. Tror inte det blir så många år till i deras hus. Men jag hoppas att de orkar länge nog, så att jag får en chans att visa min familj hur vi firar hemma. Har inte klagat i år, för att bespara frugan min ångest. Men jag antar att hon vet att jag plågas en aning. Kommer spendera julaftonen med arbete på skjulet. Det kommer hålla tankarna borta.

Hoppas jag känner annorlunda när jag fått min lilla Emelie Jean. Hon sparka mig i ansiktet idag. Hon verkar reagera när jag pratar med henne, för jag vet att hon kan höra mig nu, i femte månaden. Pratar ganska mycket med henne, mest skäller jag på henne för att hon bara rör på sig när jag sitter på andra sidan rummet, och sen slutar när jag kommer rusandes för att få känna. Men efter lite lirkande och skällande får jag en tröstspark eller slag i nunan eller på handen. Darla säger att hon rör på sig hela tiden. Vet inte om det säger nåt om hur hon kommer betee sig i framtiden. Men jag hoppas pa en livlig flicka som kräver all min uppmärksamhet, både som barn och vuxen. Att hon är lika äventyrlig som jag är. Att jag får resa med henne, visa henne underbara platser. Både här i Usa och hemma i Sverige.

God Jul på er!

Acursed - Tunneln vid ljusets slut

En skiva som spunnit många varv på min spelare sista året. Svårt att hitta en skiva så ångestmättad. Blir lite overkill ibland med alla Lars Noren repliker mellan låtarna dock, men det kan man leva med. Gitarrmattorna ligger som ett blött lakan över mitt ansikte. Framkallar känslor av panik och man tappar hopp om framtiden. Precis den känslan man ska få av en hardcoreskiva. Nåt som saknats de senaste tio åren. Alla dessa djävla Distortionband som bara föll in i leden och lät likadant. Så tack Acursed för att ni gett mig hoppet tillbaka.

Om nu Jonsson bara kunde komma tillbaka också......Tredje levern gillt kanske.